Hashbrowns

14274286_928212207323396_1379367037_o

Godmorgon på er!

Suget på hashbrowns har aldrig varit större.
Igårkväll var jag hemma hos min gamla klasskompis Matilda (omg would die for her apartment)! Så underbart att få se dem alla igen! Jag är otroligt dålig på att upprätthålla kontakt med människor jag inte träffar varje dag, men det betyder inte att jag inte håller av och värderar dem. Det var verkligen så roligt att få dela alldeles för många glas vin och skratt med dem, men även lära känna nya människor.

Men tillbaka till ämnet: hasbrowns. Det finns inget som piggar upp en så mycket som en full english efter en kväll med för mycket vin. I London hade jag åtminstone fem ställen som man kunde gå till för att få sig en ”återställare”…men…här? Det finns inga pubar här med tjuriga cockney snubbar som äter sin frukost över tidningen, luften fylld av earl grey och toast, med stressade commuters utanför. Är det meningen att jag ska ställa mig och laga mina hashbrows och bacon SJÄLV alltså? Och det är en sådan grej som får mig att inse att jag inte är bor i London längre. Emellan dessa aha-moments, är det klart för mig att jag inte ÄR i London, uppenbarligen, men ibland inser man att man inte heller BOR där. Förstår ni?

Hur som helst, kvällen igår var jättetrevlig och jag är nu allmänt taggad på livet. Idag när jag vaknade upp, med solskenet som sipprar in genom mitt stora fönster, med fina grejer omkring mig, med så många av mina vänner nära…det känns som att dessa kommer bli några av mina bästa år.

Så fort jag börjar få lite ordning på lägenheten så lägger jag upp lite bilder!

Restart

14302369_926777120800238_1117533534_nJamen, det var väl för väl att jag ÄNTLIGEN skriver igen. Har ju all tid i världen nu eftersom jag är – suprise – arbetslös.

Jag trivs ganska bra som arbetslös, i alla fall idag. Började dagen med att sitta i min nypyntade lägenhet, en kopp te, raw food-knäcke och hallon. Lyssnade på stadsljuden utanför fönstret. Så lugnt. Hela kroppen var i zen-mode. Ganska najs. Är det såhär det är att vara pensionär.

Men jag vet ju att min hjärna bara försöker fokusera på det positiva, för där i bakhuvudet viskar en röst att ”Rebecka ta tag i dig själv for gods sake, du måste jobba och tjäna pengar”. Och det är en ganska konstig känsla när man inser att det inte är någon annan än jag själv som kan se till att jag lever nu. I och för sig är jag ganska säker att både vänner och familj skulle kunna skrapa ihop en tia eller så ifall jag verkligen var nära the edge of despair utan pengar, men i huvudsak är jag min egna boss nu. Fri, men med ett ganska stort ansvar över att ha en inkomst och begränsa utgifter. Ni som känner mig vet att det INTE är min starkaste egenskap. Jag är en livsnjutare som tycker att pengar ska spenderas. Men det är väl nu jag ska vara en mogen, ansvarsfull vuxen som har en budget, tänker på skatt, inte använder emojis och skickar bilder på blommor på Facebook när någon fyller år ha!

Eller så ser ni mig på Lyxfällan om ca 7 månader.

Tack och hej.